Uftormningen av taken genom tiderna har påverkats av arkitektoniska stilar, men har samtidigt till stor del fått styras av balansen mellan viktiga delar som lutning och täckning. Takets utseende anpassades förr till vilket material man skulle använda som täckning, och därför är det till största del vinkeln som gör husets karaktär.

Men man kan generellt säga att taken har utvecklats från det enkla och praktiska till det extravaganta och målmedvetet vackra. Villabyggandet kom igång vid sekelskiftet, när förstäderna expanderade. De rika som hade privilegiet att bygga villor lät uppföra enastående tak med torn, kupor och takfall i flera våningar. Det var först när medelklassen växte som de rikas hus kopierades i den mån man hade råd.

De vanliga familjernas hus, som kunde byggas tack vare egnahemsrörelsen, var fortfarande enkla och praktiska sadeltak. Sadeltak är den vanligaste takformen genom tiderna och det formeras av två släta takfall som möter varann och bildar en sadel.

På 30-talet hade det låglutande taket premiär. Det var ett tak med en lutning på 5-10 grader, som tyvärr inte klarade sig på marknaden särskilt länge efter att det sett dagens ljus.

Man återgick till mer lutande tak vars konstruktioner hade mer fördelar. Förr så styrdes takens lutning och utseende vilket material man hade. Man tog de naturtillgångar som fanns i närheten och skapade ett tak som bäst klarade materialens förutsättningar. Torvtak krävde ett platt tak för att behålla materialet, medan stråtak krävde en hög takvinkel för maximal vattenavrinning.

Men nu på 30-talet började man också se över vindsutrymmena. Vinden kom att bli det nya förrådet, innan det så småningom fick bli bostadsrum när större boyta krävdes. Vinden kallade man nu mansardvåning och det blev vindstrappa istället för lucka. Detta fick sadeltaken att de vika för de bredare taken, uppkallade efter vindvåningen. Mansardtaken, efter franska arkitekten Francois Mansart, var populära på finare byggnader på 1700-talet och det skulle dröja ända till 1900-talet innan man skymtade de på enkla hus.

Sadeltak och pulpettak, som är ett halvt sadeltak, är idag mycket populära. Pga av modet men också det förmånliga priset. Pulpettaket känns igen från dass och skjulbyggnader, och det blev vanligt som takform på bostadshus under sent 1900-tal.

Andra takformer som förekommer är valmtak, säteritak och tälttak.

Ett valmtak har på kortsidan ett triangulärt takfall istället för ett vertikalt gavelparti och är i formen ett sadel, mansard eller pulpettak. Det finns också olika varianter av valmtak som genom valmningen skiljer sig åt; halvvalmtak och nockvalmtak.

Säteritakets namn avslöjar om sitt utseende. Adelns säterier kännetecknar nämligen den svenska stormaktstidens arkitektur med slott och herrgårdar. Takformen är valmat och brutet av ett lågt vertikalt parti, ibland också försett med fönster. Det lodräta avbrottet bildar ett mellanparti mellan takets nederdel och dess fortsättning efter avbrottet.

Tälttaket har formen av en pyramid, som i fyra triangulära takfall sammanfaller upptill i en spets.Takformen var vanlig under 1600- och 1700-talet. Man skymtade det speciellt på flyglar och magasin till herrgårdar och gods. Tälttaket återkom sedan under 1900-talet.

Under andra hälften av seklet blev det vanligare med platta tak eller liten lutning. För att vattenavrinningen skulle fungera uppförde man inbyggda rännor.

För att taket sedan ska kunna fullfölja sin uppgift som husets främsta beskyddare delas det in i flera delar. Moderna tak har i huvudsak två yttre höljen. Det undre är asfaltspapp som hindrar väta från att tränga in i innertaket, och därmed skydda isoleringen. Men asfaltspappen kan inte ligga själv utan måste pga dess känslighet för väder och vind ha ett skyddande hölje. Ofta använder man sig av betongplattor, taktegel eller plåt i detta syfte.

Vindskivorna är det som skyddar taket mot sidoblåst och gör så att inte löv och annat kommer in under takmaterialet. Skivorna består av en eller flera bräder.

Det är lutningen på dessa vindskivor som är en viktig arkitektorisk del, och som avslöjar historien om vilket material taket ursprungligen var gjort för.

Takets historia är fascinerande. Den äldsta och också enklaste takkonstruktionen är åstaket. Det är byggt så att kraftiga stockar, mittås och sidoåsar, vilar på gavlarna och på timrade mellanväggar om sådana finnes. På äldre hus är åsarna inknutade i gavelröstet, och på nyare är de inlaxade. Denna konstruktion användes framför allt på knuttimrade hus.

Det som möjliggjorde de branta takfallen på tex. vasstak, var den sk. takstolen. Takstolar, som använts sedan medeltiden, blev vanliga efter år 1850 och gjorde det också möjligt att bygga stora takutsprång och placera skorstenar mitt på nocken. En enklare form av takstol kallas sparrtak. Äldre takstolar tillverkades av bilat virke, medan de som kom under 1900-talet var av sågat virke.

Yttertakets konstruktiva stomme och bärningen för takläggning tex. panel eller läkt, kallas gemensamt för taklag.

Takfoten är viktig för hela husets arkitektur, och samtidigt beroende av densamma. Ett murat hus kan tex. ha en murad takfotlist och ett trähus en utskjutande takfot. En takfot uppbyggd av trä och försedd med en utanpåliggande hängränna var det vanliga på villor, uthus och smalhus från 1930-talet och framåt.
-
......................................................................................................................................