Att använda plåt som taktäckningsmaterial var något man började med redan på 1500-talet, men då såg man det i princip bara på finare byggnader. Plåten man använde var kopparplåt, men det förekom också bly- eller järnplåt pga knaper ekonomi.

Plåten är ett populärt material mycket pga att det är lätt att arbeta med. Det krävs inte mycket förarbete och det är lätt att transportera. Dessutom kan man med stor valfrihet och lätthet skapa plåt till täckning, ståndrännor och stuprör.

Plåten användes först mestadels till saker som vinkel- och fotrännor, men när mansardtaken blev populära täckte man gärna det övre takfallet med järnplåt, på det undre använde man tegel. Det var först under 1800-talet som plåttak blev vanligt i Sverige. Det var framförallt i städerna som materialet slog igenom, men även på herrgårdar ute på landet kunde man se en större utbredning. Det var nya metoder att valsa plåten som gjorde det billigare, men också det faktum att plåten passade så väl till den tidens taklutningar med dess lätta konstruktion, som gjorde att plåten fick så stor genomslagskraft.

Under sekelskiftet hade plåten vuxit än mer i popularitet. Nu kom det upp nybyggda villor med verandor och torn som plåten lämpade sig väl för. Det var också ett bra material att använda sig av när funktionalismens flacka tak gjorde entré på marknaden.

Om man är intresserad av ett plåttak har man gjort ett bra val om man är ute efter stora valmöjligheter. Det finns nämligen många typer av plåt att välja bland, så som järn-, stål-, koppar-, bly- och zinkplåt. De utförs dessutom ofta med traditionella hantverksmetoder än idag.

Att skydda plåttaket mot rost har alltid varit viktigt. Den förzinkade plåten, som kom under 1800-talets andra hälft, tålde mer rost än den tidigare plåten. Till en början doppade man plåtarna i zinkbad, men snart kom man på bättre metoder att kunna göra skiktet tunnare. Man började galvanisera plåt med elektrolytisk utfällning av av zink på järn. Man använde även plåt av massiv zink. Denna nya zinkplåt med de förbättrade egenskaperna användes till största del till garnityr.

På 1840-talet användes linojla och blymönja som rostskyddsfärg, och den var den vanligaste fram till 1940-talet. Blymönja är ett överlägset material, men tyvärr lika giftigt som effektivt. Numera är det förbjudet att sälja i yrkesbutiker för andra än yrkesmän, som i sin tur oftast väljer att inte använda materialet. Men till värdefulla restaureringsobjekt används fortfarande blymönja, just pga sin effektivitet.

Idag är titanzinken synlig på många håll, speciellt på finare byggnader. Denna lämnas ofta omålad, för att efter några år mattas av i ytan.

Sinuskorrigerad plåt, som blev vanlig under 1900-talet, används mest till industribyggnader. Plåten är förzinkad och spikas fast i underlaget. Dess positiva egenskaper är att det är självbärande och ofta billig.

Under samma tidpunkt fick pannplåten sitt genombrott. Den innehade också liknande egenskaper och man utförde takläggningen likvärdigt.

Under 1900-talet tillkom ytterligare två valmöjligheter för den intresserade av ett plåttak. Det var trapetskorrigerad plåt och tegelmönstrad plåt. De kom i olika färger och kan idag köpas färdigmålade på fabriker. Den tegelmönstrade plåten används bla. som ersättningsmaterial till äldre falsade plåttak. Det som är populärast bland antikvarierna är ändå pannplåt och sinuskorrigerad plåt, pga sin längre historia. När man bevarar husen är det också viktigt att hålla sig så nära det gamla plåtformatet som möjligt, för att tillmötesgå husets helheltsintryck. Formatet på plåten och tekniken ger huset karaktär och gör att man lättare kan bestämma ålder.

Plåten, som på 1900-talet fick ett större format med tunnare skikt efter det att att plåtvalsningen etablerat sig, lades med horisontella skarvar. Plåtarna falsades samman horisontellt med hakfals och vertikalt med enkla ståndfalsar. Just falsning har sedan 1700-talet varit den vanligaste metoden för att fästa ihop järnplåtar.

Man övergick sedan till att lägga plåtarna växelvis föskjutna en halv plåtlängd sammanfogade med dubbla ståndfalsar. Denna teknik gjorde det omöjligt att skapa de äldre schackrutiga mönstren. Då fäste man plåten i underlaget med spik till skillnad från idag då man använder sig av klamrar.

En plåt som i jämförelse är ny är bandplåt. Den är tunnare, rullas ut vertikalt och falsas därefter ihop vilket gör att de tvärgående falsarna försvinner. Den här typen är billigare än skivplåt och därför är den ett val bland många, trots sin kortare livslängd.

Plåten har kommit i många olika kulörer. Under 1700-talet och in på 1800-talet behandlade man plåten med linoljefernissa och pigmentet kimrök. Senare blandades den kokta oljan med bla. harts och blyerts och engelskt rött.

I början av 1900-talet, under jugendperioden var zinkgrönt och ljust kromgrönt modernt. Dessa färger skulle ge en illusion av ärgad koppar. Plåttak målades även i ljusgrått för att ge illusion av bly och zink.

På 60-talet kom den fabrikslackerade och plastbelagda plåten. Plåten som finns i de flesta färger är fortfarande stor på marknaden. Problemet med denna plåt uppstår dock när färgen flagnar. Färdiglackerad plåt är nämligen svår att underhålla.

Ett plåttak är värdefullt att bevara, och det utgör i sig en viktig del av husets helhet.

En av de vanligaste orsakerna till att man lägger om sitt tak är klammerlossning. Om det gäller en stor yta lägger man av ekonomiska och praktiska skäl om hela taket på en gång.

Om det däremot är några få plåtar som är dåliga och sönderrostade behöver oftast inte hela taket bytas ut, speciellt inte om man har äldre plåt som innehar bättre kvalitet. Men vissa spröda plåttal från 70-talet som inte tål att falsöppnas, måste bytas ut hela på en gång. Även om bara någon enstaka plåt är dålig.

Mindre skador kan ofta åtgärdas med en specialspackel, om är otätheten större än så bör en plåtslagare anlitas. Att lägga om ett falsat plåttak är inget man gör själv, och det ska inte ersättas med bandplåt, korrugerad eller tegelmönstrad plåt.