Men den fick sitt uppsving i mitten av 1800-talet i och med att maskinell tillverkning gjorde processen enklare och billigare. Bostadshus, ekonomi- och industribyggnader täcktes med materialet som ofta var asfaltspapp eller tjärpapp.

Sätten att täcka taken på har varierat. Ursprungligen bestod pappen av mindre ark som lades på varandra nedifrån och upp och spikades i kanten. Sedan lades papptak i diagonala rader. 1860 började man tillverka pappen i långa våder. Man gick då över till listtäckning. Detta innebar att man spikade pappen, som vanligen består av lumppapp, i lodräta lister från nock till takfot till skillnad från att spika det i takpanelen som man gjort förut.

I början av 1900-talet började man med slättäckning och våderna lades horisontellt, parallellt med takfoten. En metod man kan använda idag också dubbel horisontellt lagd slättäckning. Pappen skruvas idag med varmförzinkad skruv i överkanten och svetsas i skarven. Papp kan läggas i ett till tre lager.

Ett problem med papptak har varit solens slitage på taktäckningen, men numera har man ett bra skydd mot strålarna.

Pappen förekommer mest på flacka tak, men syns även på branta garage och förråd.